Det är ju tur att Moltas är vaken och aktiv på den här bloggen.

Jag har viljan men innan jag vet ordet av så är det läggdags. Med en liten som fortfarande vill läta 2-3 gånger på natten så är orken en färskvara. Den lever i ungefär 2 minuter åt gången.

Men, men.

Min tystnad betyder inte att jag inte kör på. I torsdags visade vågen på -1,2. Totalt -5,4 nu. Det går inte lika fort neråt på det här sättet. Är en aning avundsjuk på Moltas viktkurva men jag vet att det här sättet tar tid och måste få göra det.

Men ibland, bara ibland hade jag önskat att jag också klarade av att dricka dom där förbannade pulverdryckerna. (Men det går inte, dom vänder upp igen bara dom når halvvägs till magen, tycker dom smakra S K I T rent ut sagt!)

Så då får det ta tid. Helt enkelt.

I veckan lovad jag dottern att hela familjen skulle äta tillsammans på fredagen och hon önskade tacos (Ny husmanskost?). Jag bestämde mig för att äta middagen men inte räkna. Bara njuta av en familjemiddag.

Tanken var att på dagen skulle jag ändå försöka hålla mig i skinnet.

Så var tanken.

Jag åt ett knäckebröd med smör och röd paprika på.

Jag åt ett knäckebröd med smör och röd paprika på. Igen.

Jag åt ett knäckebröd med smör och röd paprika på. Ännu en gång.

Jag åt ett knäckebröd med smör och röd paprika på. Fyra gånger.

Varför? Det var ju inte ens något man går och blir sugen på. Men det var plötsligt det godaste jag ätit på 3 veckor.

Men det var iaf inte det värsta jag kunde valt att frossa loss på. Möjligtvis det mest oväntade.

Men idag är det söndag och ny vecka börjar.

Jag vaknade idag med inställningen att klara dagen och ikväll vet jag om det gått vägen.

Något misslyckande finns inte. Faller jag så får jag väl ta rätt på mig själv igen. Men jag vägrar se det som misslyckade dagar, det är för negativt. Jag är fortfarande på väg mot mitt mål, det kommer bara ta lite längre tid om jag faller på vägen. 

Kanske somnar jag inte varje kväll som en lyckad kaloriräknare, men jag vaknar iaf varje morgon som en. :)

Må gott!

//Micki

Oj.

Ojsan.

Hoppsan!

Det har inte gått helt enligt planerna de senaste dagarna. Det började i torsdags. Vi åt mat från Burger King och jag överskred dagen med 2-300 kaalorier.

Ok, tänkte jag i mitt mätta tillstånd, dom kalorierna kan jag tillgodoräkna mig genom att jag en del dagar bara fått i mig omkring 900 kalorier. (Inte för att jag strävar efter 900/dag, men oron och stressen som jag lever med i vardagen har ibland satt mitt intag på prov.)

Jag trodde att jag hade koll på läget. 

Fredag morgon, lugnt. Fredag lunch, lugnt.

Fredag kväll, kaos!

För mycket mat, fel mat och godis som avlsut.

I morgon är det söndag och piskan ska fram.

Kan inte påstå att det väcker någon direkt ångest att jag "levt fel" men jag blir irriterad och besviken på mig själv. Men det är bara att ge sig in in det i morgon igen.

Vi lever fortfarande i en situation jag inte önskar någon annan. Dottern med sin behandling och diagnos och ovissheten som nu uppstått med det. Plus att vår lille kille på 5 månader har fått tänder och har magknip titt som tätt så vår sömn och våra dagar består av massor av stress och gnäll. Det har tyvärr fått mig att reagera på ett väldigt oväntat sätt. Jag har ingen aptit. Om jag inte kan äta med ett någorlunda lugn runt mig så känner jag inte för att äta.

Jag som brukar vara tvärtom. 

Torsdagen gav mig i af -1,2 på vågen och det är jag nöjd med. (Även om min otåliga sida sa "men va f..!" så sa förnuftet att det var ok.

Nästa torsdag är jag nöjd om jag åtminstonde inte har fått ett plus. 

Mitt eget fel.

Det är bara jag som kan ta ansvar för min egen viktnedgång.

Så... Hej havregrynsgröt, nu kör vi igen!

Hade första vägningen igår och vågen visade minsann -3.

Inte fy skam men jag är ju medveten om att dom första kilona är lite luriga. Har med i beräkningarna att det kommer platåer då det inte alls rör sig på vågen.

Om jag ska summera den här första veckan så har det varit tufft med suget men jag känner ändå en viss styrka i att jag faktiskt KAN ta makten över mig själv. Förutsättningarna som varit med en enorm oro för min dotter har inte varit dom bästa och tyvärr kommer den oron hänga med in i nästa vecka för än har inte läkarna några svar. 

Mitt barns framtida behandlingar och liv balanserar nu oroande nära tragik.

Men jag klarade den här veckan.

Jag ska klara fler veckor.

Hela vägen ner.

Sen kommer nästa utmaning. Att stanna! Att hoppa av den där förbannade skidliften när jag är NERE!

Men det är 17 kg kvar tills jag är där.

Moltas, är du med mig?! Det här klarar jag inte själv! Ditt lopp springer du för dig själv och din familj, skit i vad andra elaka säger! Hjärta dig min vän!

I lördags FICK jag äta vad jag ville och hur mycket jag ville. 

Då var jag inte alls sugen.

Igår var det koll på maten igen som gällde. Jag försökte bara smyga på "vardagen" så där, lite obemärkt. Men någon berättade för min hjärna och den fick fnatt.

Den var sugen på allt.

Verkligen allt.

Men förnuftet vann. 

Jag höll mig inom gränsen för mina 1300 kcal!

Woohoo! Heja mig!

Vad är då sensmoralen? Jo, förbud föder (och göder) suget efter mer, mer och mer! 

Så nu vet jag, jag behöver mina lördagar.

Dom tar udden av förbudet.

Men egentligen har jag inga förbud.

Vill jag äta chips för mina 1300 kcal så varsågod, men det lär bli svårt att somna hungrig.

Får jag plats med en glass inom ramen för mina kcal så är det ok.

Jag har inga förbud, bara en gräns.

Men jag har också ett förnuft. 

Jag vet vad som är bra för mig.

Och på lördagar, då öppnas gränserna! :)

Snart torsdag! Spännande!

Nu ska jag och min kurrande mage dricka lite te tillsammans. 

Än så länge går det här fint ju!

//Micki

... eller fazer... eller karamellkungen.

Eller bara en påse strösocker helt enkelt.

Är.

Så.

Sugen.

Får.

Inte.

Pratade med Moltas innan idag. Hon sa att det var jobbigt att gå och handla. Jag förstod. Verkligen. Några timmar senare var det min tur att handla. Det var tufft. Jag satte på mig skygglapparna och travade fram mellan hyllorna som en travhäst med eld i r*va!

Sista anhalt: godisavdelningen. Roffade åt mig dotterns lördagsgodis. Tror jag lämnade lite dregel på någon hylla men det är sånt dom får leva med.

Ut ur matbutiken. Jag måste sett ut som om jag var jagad eller nåt.

Nu sitter jag här. Är så förbaskat sugen på nåt sött.

Men jag ska inte.

Det får bli en kopp te.

Idag lyckas jag göra rätt val och det är gott nog för mig.

//Micki

Det finns 2 stunder på dagen då jag är som sundast och överhuvudtaget som mest förnuftig.

Båda stunderna är när jag befinner mig i sängen och antingen nyss vaknat eller har gått och lagt mig för dagen.

"Idag klarar jag mig fint, det är inga problem att hålla mig inom 1300 kcal!"

Eller.

"Det gick ju bra det här, det blir inga problem imorgon!" (alt "Jahopp, idag gick det åt h*lvete men IMORGON är jag med igen!")

Ja, jag startade igår. Men jag har gjort den här resan förr. Två gånger för att vara exakt. Jag är en riktig globetrotter på kiloskalan! Någon jojo har jag dock aldrig varit. Mer som en skidlift. Långsamt tuffar det uppåt, men eftersom jag är feg (eller klok, det är en bedömningsfråga som inte går att besvara) så tar jag liften ner igen. Långsamt.

Den här gången ska jag bara komma ihåg att man faktiskt ska kliva av när man är N E R E!

Nere, Micki! Nere! Det är det som är grejen!

Jag är vansinnigt stolt över Moltas som tappat 4(!!!) kg redan! Vi ska båda ner för berget men hon är lite tuffare än mig, hon tar pisten hela vägen ner! Beundransvärt med människor som vet vart dom är på väg och vad dom vill.

Den här velpottan kommer aldrig uppleva sådana insikter tror jag.

Heja Moltas!

Gårdagen var som sagt första dagen och det gick bra. Jag var hungrig. Men inte mer än att jag faktiskt misstänker att det var mer sug än hunger. I morgon är det lördag. Då får jag, om jag vill, äta precis vad jag vill utan ångest. Sambon tyckte det var tidigt att redan ge sig en sådan dag efter bara 2 dagar på G. Men det är det som är grejen. Jag MÅSTE ha en dag då jag får. Men det är inte säkert jag tar den. Och den går inte att spara. Använder jag inte lördagen så dröjer det till nästa lördag innan en sådan dag dyker upp igen.

Så har upplägget varit förr och det har fungerat fint. 

Min resa, mina val, mina beslut, mitt resultat.

Jag är svamlandets drottning så jag tror jag avrundar här och fortsätter fundera på varför jag blir hungrig av havregrynsgröt när alla andra "står sig till lunch" på gröt.

Ha det fint i ovädret!
//Micki

Det blev ingen mjukstart.

Livet kom en aning emellan. Men så är det att ha ett allvarligt sjukt barn. Man får med besked sätta sig själv åt sidan om något är galet.

Men! I morse klev jag upp på silverfatet, aka vågen (japp, vår är silvrig... och dammig!).

Oh.

My.

God.

Jag dammade av silverfatet för säkerhets skull, men det hjälpte inte... vikten var min. Bara min.

Vet inte varför men plötsligt började jag nynna på "En elefant balanserade..."

Varenda kalori som gick ner till frukosten är räknad!! Det är allt jag har att säga om saken.

Nu ska 20 kg bort!

Men jisses vilken tid det tog att ordna 2 knäckbröd med philadelphiaost och tomat på. Vilken tur att lilleman sov såhär vid första målet på resan!

Under dagen ska jag tvinga mig själv att ta en selfie, helkropps. Blir gråtfärdig bara jag tänker på det. Men jag tror det kan hjälpa mig på vägen.

Nu är jag igång!

//Micki

Jodå.

Idag har jag ätit rostat bröd.

Pannkakor.

Burger King.

Bara skit helt enkelt och innan kvällen är slut kommer jag säkert ha ätit dumlekolor också.

För det är dom som gäller just nu.

Dumlisarna.

Jag börjar kanske inte räkna kalorier i morgon. Eller så gör jag det.

Men jag ska låta bli godis och annat skräp med start i morgon.

Det kommer inte bli lätt.

När jag börjar räkna kalorier vet jag inte. Kanske i morgon. Eller övermorgon. Det kommer ske snart. Min hjärna är med, hjärtat är med, nu ska tanken bara mogna och falla på plats. Jag vet exakt hur det känns när det sker och jag vet att det är nära.

Men iaf, vägning på torsdagar och from i morgon slut på allt junk.

Så får det bli.

//Micki